Det finns en gräns för hur mycket man orkar
Det är inte meningen att det här ska vara något deppinlägg, men jag måste få skriva av mig lite.
I morse steg jag upp runt 8.45. Skönt med sovmorgon! Gjorde halloumi och zucchini till frukost och tänkte att även om jag redan är lite trött på att inte få några fiber i form av bröd och liknande så skulle jag inte vilja sluta med LCHF för allt i världen! Så bra som jag mådde i förrgår och igår var längesedan jag mådde. Jag har inte ens upplevt några omställningsbesvär!
Igår kväll var jag verkligen sjukt bestämd. Jag såg mitt mål och jag visste vad jag verkligen vill!
Jag kände mig glad, hoppfull och energisk. Tusan, vad taggad jag var! Att det känns sjukt konstigt att äta fet och tillagad mat till frukost var ingenting!
Efter frukosten idag så chillade jag runt lite, tvättade av min pälsjacka lite och blåste den med hårfön en lång lång stund. Runt 11.30 bestämde jag mig för att öppna en burk Celsius, jag mådde ju så bra av den jag drack igår! Att det kändes som att hjärtat slog lite snabbare än vanligt var inget jag reflekterade över.
Drygt 12.50, när jag satt i sängen med datorn i knät, började plötsligt hjärtat att rusa i tokfart. Jag kände hur en kyla spred sig längs armarna - jag kallsvettades. Det kom dock ingen svett, jag blev bara sådär obehagligt kall och jag kände igen känslan då jag fick en liknande attack (fast 100 gånger värre) när jag gick på läkemedlet Citodon efter min knäoperation.
Jag la mig snabbt ner och där fick jag lydigt ligga i en timme. Jag skrev med min vän på facebook under tiden, höll henne uppdaterad då jag hade kommit till plötslig insikt att om något händer, så är jag helt själv här hemma. Min lägenhetskompis är nämligen inte hemma. Eftersom att jag inte visste vad attacken berodde på så visste jag inte heller om det skulle bli värre. Nu, cirka 2 timmar senare, så har jag fortfarande skakningar i händerna. Förmodligen var det Celsius-drycken. Aldrig mer, säger jag bara!
Det här är ingen big deal egentligen, men det som jag nu ska berätta är liksom bara en skitbra addering till en dag som inte har varit så bra hittills.
Nu till det jobbiga:
När jag drog på mig ett par mjukisbyxor, för cirka 20 min sedan, råkade jag tvista runt lite och ställa mig på fotens sida i stället för sulan. Det gick på något ögonblick, men plötsligt kände jag hur det högg till och när jag ställde mig normalt spred sig omedelbart en kraftig smärta upp till knät, för givetvis var det samma ben som mitt "dåliga" knä sitter på. Jag har genomgått flertalet undersökningar, spenderat timmar på akuten efter att knät har varit låst i 30 grader i över 12 timmar men fått en bedövningsspruta i det och sedan gått hem då jag hade tid inbokad hos vårdcentralen 3 dagar senare, och jag har även genomgått en operation helt i onödan, då läkarna inte hittade felet. Hela tiden har man misstänkt en skada på menisken, och jag har efter fyra olika undersökningar fått höra samma utlåtande av 4 olika läkare.
Det visade sig alltså inte vara fallet - åtminstone hittade de inte skadan. Därefter har jag gjort en magnetröntgen och jag hade ett missat samtal + röstmeddelande från min läkare förra tisdagen - förmodligen har han fått svaret på min magnetröntgen, men han har fortfarande inte ringt upp.
Det jag vill få fram är att under den här tiden som jag har haft problem med knät (skadade mig i mars 2011 men gick då inte till läkaren, fick återkommande besvär först efter juni/juli 2012 då jag skadade mig på samma sätt återigen) är att jag har berättat för folk om mitt problem, men jag har haft en positiv syn på framtiden! Det har påverkat mitt liv något oerhört, då jag har varit förhindrad under många situationer de senaste 9 månaderna. Ändå har jag valt att fokusera på framtiden och inte låta mig tyngas ner alltför mycket. Jag har hela tiden tänkt att "snart löser det sig"! Konstigt nog så blev det nästan droppen idag. Droppen som gjorde att jag började tveka på ett annat sätt. Visst, jag har tidigare tänkt negativa tankar, men jag har inte spridit dem till andra än mina familjemedlemmar. Idag var det mer: "fan", på ett ganska uppgivet sätt. Här ligger jag nu, förvisad till min säng som många gånger förr. Jag har ingen aning om vad som är problemet med mitt jävla knä, trots att jag VARJE DAG blir påmind om att något är fel.
Vad händer om jag aldrig får reda på vad det är?
Har jag nu skadat det ännu mer? (skit också)
Tänk om läkarna inte hittar någon förklaring och till slut kommer fram till den enkla slutsatsen att jag helt enkelt inbillar mig. Eller att det bara inte går att hitta.
Innebär det då att jag är förvisad till ovissheten - för alltid?
Missförstå mig inte, jag hatar att dramatisera saker, vilket förmodligen förklarar min tidigare positiva inställning. Jag kan bara inte låta bli att känna mig lite nedslagen den här gången. Jag försöker verkligen att göra det bästa av situationen. Jag cyklar varje dag, jag går, jag försöker att reflektera så lite som möjligt över smärtan som finns där hela tiden. Jag försöker att röra mig i vissa positioner, för att undvika låsningar.
Jag uppskattar livet och ser som sagt ljust på framtiden.
Jag vill inte säga "är det för mycket begärt att förvänta sig lite förbättringar, eller åtminstone svar?", eftersom att jag är mycket väl medveten om att det finns andra som har det mycket värre.
Jag är dessutom så innerligt tacksam för mycket annat i mitt liv,
så jag känner mig skyldig om jag ställer en sådan fråga.
Det är lite mitt problem, jag har alltid dåligt samvete eller något.
Egentligen borde jag kanske ställa mig just den frågan.
Jag sänder därför ut den tanken och hoppas att någon kraft fångar upp den och ser till att jag i alla fall får ett svar på vad som är fel. En indikation om vad jag kan förvänta mig i framtiden.
:)
Trackback